Historia
Ett synnerligen otryggt område
Staden Göteborg med Göta älvs mynning var alltid av strategisk betydelse, med politiska dispyter som och även militära stridigheter som följd. Särskilt det senare gjorde inte livet lätt för människorna som bodde i området vi nu kallar Johanneberg. Kringflackande hoper av legosoldater utsatte ofta lokalbefolkningen för plundring och blodbyte (våldtäkt och mord). Det gällde således att vara på sin vakt, att alltid vara beredd att gömma sina ägodelar eller att fly. När staden fick befästning och sju stycken försvarsverk som snabbt kunde befästas av soldater ifrån Göteborgs garnison förbättrades situationen något eftersom en av dessa försvarsverk just var beläget på Johanneberg. Men inte ens i fredstid var Johanneberg ett säkert område att vistas i. Här uppehöll sig inte bara de som inte hade råd att bo i staden, utan också hade anledning att hålla sig borta från den, från myndigheterna och från lagen.
En sup på väg till galgen
Platsen där Carlanderska sjukhuset nu ligger tjänade från 1702 till 1809 som Göteborgs allmänna avrättningsplats. Galgen lär dock ha stått kvar där tills 1800-talets mitt. Bödel hade sin bostad ganska nära vår nuvarande adress, vid Lyckans väg. Ordet lycka betyder här ett inhägnat område. På vägen till Bödelslyckan, till galgen, kunde nyfikna ta sig en sup i någon av de sjaskiga krogar som sysslade med spritbränning. Dessa var många i Johanneberg vilka ofta var illegala och förknippade med fylla, slagsmål och brott.
Vägtullar
För att finansiera underhåll av vägen mellan Göteborg och Fässberg införde man på 1860-talet vägtullar. I dessa fick man betala tull för åkdon, för lös häst eller oxe, för kalv, får eller svin. Bönder kommande till Göteborg söderifrån försökte i möjligaste mån att undvika dessa tullar och då ta sig till staden över Johanneberg.
Stenstaden breder ut sig
Mot slutet av 1800-talet nådde utbyggnaden av stenstaden till Engelbrektsgatan. Eftersom bostadsbristen var stor beslöt man att staden skulle expandera och Johanneberg bebyggas. 1901 ordandes en tävling kring den nya stadsplanen och 1917 kunde, under ledning av stadsingenjören Albert Lilienberg, den definitiva stadsplanen för Nedre Johanneberg fastställas. De första två kvarteren, Taltrasten och Näktergalen längs Terrassgatan, uppfördes 1924-29. Åren 1928 till 1936 byggdes kvarteret Göken, där vårt hus ligger, och kvarteret Tofsmesen (längs Kjellbergs -/Gibraltargatan). Inom stadsplanen strikta ramar kunde emellertid varje hus få en individuell utformning av arkitekten som ritade just den fastigheten. De 48 hus i dessa fyra kvarter ritades av 17 välrenommerade arkitekter, vårt hus utformades av Nils Olsson 1929. Trots bostadsbristen gick uthyrningen av bostäder i Johanneberg trögt i början. Stadsdelen ansågs ligga för långt från stadens centrum. Hyresvärdar fick då locka till sig nya hyresgäster med att erbjuda hyresfria månader.
Landeriet och Wikner
Ett av de små torpställen belägna på berget redan på greve Stenbocks tid hette Johanneberg. När staden växte ökade även behovet av livsmedelproduktion och på berget byggdes ett landeri som övertog torpets namn och gav sedermera stadsdelen dess namn. Karl Pontus Wikner (1837-88) var docent i Uppsala och professor i filosofi i Kristiania. Redan som fyraåring kunde han läsa, vid sju års ålder pluggade han biblisk historia på tyska Wikner var en flitig författare och omdiskuterad person. Några av hans filosofiska verk väckte starka reaktioner. Ansågs av hans samtida vara ”sedlighetssårande” eftersom det vittnade om Wikners homosexualitet.
1920-talets klassicism och 1930-talets funkis
De två första kvarteren samt fastigheterna Pontus 1 och Pontus 3 i kvarteret Göken följde närmast plikttroget Lilienbergs stadsplan från 1917 och är på så sätt unika. Husen är utformade i klassicistisk stil, raka sadeltak med endast små och i samklang med husets övriga arkitektur genomtänkt placerade takkupor, symmetriska och sparsamt dekorerade fasader. Franska balkonger, få till antalet och med utsirade smidesräcken. Konstnärligt utformade entrédörrar. Fönstren däremot avviker från stilen, bara mot gården är de ibland spröjsade. I terrasser utformade förträdgårdar med låga smidesstaket, gräsmattor, buskar och blommor motsvarar Lilienbergs åsikt att ”gatans konst angår oss alla”. Promenerar man från Pontus 3 uppför Viktor Rydbergsgatan kan man se hur husen mer och mer är påverkade av funkisideal, hur direktiven i stadsplanen modifieras. Inga stensocklar, inga utsmyckningar, breda tre- eller fyrdelade fönster, större och enklare entrédörrar.
Kvalitet in i minsta detalj
Inte bara vårt hus har arkitektur av hög klass, även material har valts med omsorg, och hantverket är mycket gediget. På sockeln av granit med dess levande yta vilar tungt det mörkröda teglet. Tegelstenar som är handslagna och fogbruket svagt rödfärgat för att inte störa helhetsintrycket. Diana i halvrelief är charmig och den blinda balkongen framkallar ett leende. Tiden har gett kopparplåten en härligt grön patina. Entrédörren med slipade glasrutor utstrålar välmående och harmoni. Golvet i entrén av Brännlycke marmor och Belgisk granit, på väggar och tak utsökta stuckaturer.